Tummar på vantar kan stickas på olika sätt och varje tumme har sina för- och nackdelar. Vilken du väljer att använda är upp till dig.

En tumme kan antingen stickas utan tumkil, vilket ger en smalare passform. Eller med tumkil för en generösare passform som mer liknar handens form. Tumkilen i sin tur kan stickas på olika sätt.

Vissa tummar är lätta att sticka mönster över, men kanske inte passar handen perfekt. Andra tummar har en bekväm passform men är svårare att kombinera med struktur och flerfärgsmönster. Nu tar vi en närmare titt på fyra olika sätt att sticka en tumme på!

1. Tumme utan kil

Jag tror att de flesta är bekanta med klassiska Lovikkavantar, vars tumme stickas med den här metoden.

Det här måste vara det absolut enklaste sättet att sticka en tumvante!?

Inga ökningar att hålla reda på. Det är egentligen bara en tub som stickas runt, runt med samma maskantal till det tas ihop i toppen på vanten.
Mönsterstickning i flerfärg eller struktur behöver inte anpassas när antalet maskor är detsamma hela tiden.

Lovikkavantar stickas i tjockt garn och med ganska mycket utrymme inuti vilket fungerar utmärkt för den här typen av tumme.

Personligen är jag inte så förtjust i att sticka mönstrade vantar i tunnare garn med den här metoden då det lätt blir lite väl stramt över stället där handen är som bredast alldeles innan tummen.

Vanten stickas som en tub och ett hål lämnas där tummen sedan ska stickas på som ytterligare en tub.

Det finns två metoder för att göra det här.

Metod 1:

Sticka maskorna där tumhålet ska vara med en garnstump i en avvikande färg. Därefter lyfter du tillbaka dem och stickar dem som vanligt med det “riktiga” garnet.

När själva vanten är klar, drar du ur tråden och tumhålet öppnas upp. Fånga upp maskorna runt hålet och sticka tummen med dem.

Värt att tänka på om du är ovan är att det blir enklast att lägga tumhålet på ett enfärgat varv. Det är mindre pyssel med att plocka upp maskorna och hålla trådspänningen när det bara är ett garn inblandat.

Metod 2:

Ett annat sätt att skapa ett tumhål är att maska av så många som behövs och sedan lägga upp lika många nya maskor över hålet på nästa varv.

När det är dags att sticka tumme stickar du upp maskor runt hålet som du använder till tummen.

Med den här metoden är det smidigt (men inte nödvändigt) att göra tumhålet över två enfärgade varv. Det blir helt enkelt lättare att maska av och lägga upp med en färg en i mönster.

Så kan du justera vanten till att strama mindre

För att komma till rätta med att det blir stramt där handen är som bredast kan vanten stickas med fler maskor upp till tumhålet och färre maskor efter. Det är enklast att göra med metod två nedan. Då läggs det helt enkelt upp färre maskor än vad som avmaskades.

Vad kan man göra för att undvika hål runt tummen?

Det kan lätt bli hål i sidorna vid tummen med båda de här metoderna så det kan vara smart att lämna en ganska lång ände i början av tummen som sedan kan användas till att sy ihop eventuella glipor.

Att plocka upp ett par extra maskor som sedan stickas ihop med de andra maskorna är också ett bra sätt att minska risken för hål. Jag brukar göra båda 🙂

2. Traditionell tumkil

En klassiker som ofta används till flerfärgsstickade vantar då den, precis som tummen utan kil, inte påverkar antalet maskor i handen, och mönstret alltså inte behöver anpassas. Med tumkilen får du dock fördelen av en vante som bättre följer formen på handen. Vackert att se på och bekvämt att bära!

Tumkilen får ofta sitt eget mönster med till exempel ränder, romber eller prickar.

Två sätt att placera tumkilen

Tumkilen kan placeras i sidan av vanten, då får du en tumme som liksom växer ut ur vanten åt sidan. Ungefär likadant som din egen tumme gör när du spretar med fingrarna.

Om tumkilen placeras ett par maskor in mot handflatan så hamnar kilen och tummen mer som din tumme där du är avslappnad i händerna. Placeringen är en smakfråga, båda är bekväma att ha på sig.

Så stickas en traditionell tumkil

Ökningarna börjar efter mudden eller några få varv upp och görs på vartannat varv.
Bestäm om du vill ha tumkilen i sidan eller några maskor in mot handflatan.
Sätt markörer på bägge sidor om en maska där tumkilen ska börja och öka innanför markörerna på vartannat varv. Först är det en maska mellan, sedan 3, 5, 7 osv. Här är det alltså tummens maskor som ökar, medan antalet maskor i handen förblir intakt.
Den traditionella tumkilen ger bättre passform utan att störa mönsterstickningen.

3. Indisk tumkil eller livslinjetumme

Den indiska tumkilen kallas också livslinjetumme. Den här tummen ger en vante som sitter lika bra på handen som den vanliga tumkilen, men utseendet blir ett annat.

Skillnaden kommer av att ökningarna bara görs på ena sidan om tummen. Resultatet blir en tydlig linje av ökningar från handleden och snett upp mot tumvecket medan handens ovansida är helt slät.

Så stickas en indisk tumme

Ökningarna börjar efter mudden, eller där du vill att din kil ska börja.
Öka en maska på samma plats på varje varv.
De ökade maskorna blir maskorna i handen och du ökar tills vanten passar på handen.
Då är det dags att sätta av tummens maskor på restgarn.
I vissa mönster görs lite färre ökningar, vilket kompenseras med att lägga upp några maskor efter att tummens maskor satts åt sidan.

Novita har ett mönster på en vante med Indisk tumme, du hittar mönstret här!

4. Garnomera tummen

Om den här tummen har något namn vet jag inte, så den fick helt enkelt heta Garnomera Tummen här. Jag såg den först hos Garnomera i ett av hennes gratis mönster Garnomeras enkla vantar. Ett riktigt favoritmönster som är lätt och snabbt att sticka och ger en välsittande vante.

Den är en variant av den indiska tumkilen / livslinje tummen, men här ökas på båda sidorna om tumkilen. Tumkilen blir likadan inne i handen och på utsidan.

Snabba fakta

Om du gör en rund topp på vanten (som i Garnomeras mönster) så kan båda vantarna stickas likadant. Risken att av misstag sticka två höger- eller två vänstervantar är alltså eliminerad!
Maskorna till tummen tas från handens maskor. Alla ökningar görs sedan på sidorna om tummen.
Ökningarna påbörjas efter mudden och görs på vartannat varv.
Grundprincipen för att räkna ut hur många maskor som delas av till tummen är att dela det totala antalet maskor med 2,5. Det kan så klart anpassas om maskantalet inte går jämnt upp.
Ökningarna görs tills handens maskor är uppe i samma antal maskor som tumme + hand var innan ökningarna. Sedan sätts tummens maskor på en tråd och handen stickas runt.